Etikettarkiv: Israel

I en annan värld skulle de satans mördarna straffats

[REV] I helgen skojade vi om att sonen skulle få udda andranamn: Abu Ammar eller Abu Jihad. Idag blev skämtet inte ett dugg roligt längre.

På morgonen den 16:e april 1988 vaknade jag till nyheten att Abu Jihad, andraman i PLO och en av Fatahs ledare, mördats i sitt hem i Tunis av israeliska soldater. Den dagen blev inte som det var tänkt, händelsen glömmer jag aldrig.Lika lite som jag tror att jag någonsin kommer att glömma vad jag gjorde när jag fick höra om dagens attack mot Ship to Gaza.

Att en nation tar sig rätten att mörda en utländsk medborgare, på utländsk mark är egentligen anmärkningsvärt. Men när det gäller Israel är ju tyvärr denna typ av brott mot internationella lagar snarare regel än undantag. Israel har aldrig tvekat över att frakta hem fredliga vetenskapsmän i trälådor och sedan spärra in dem i fängelse för att de berättat om israeliska kärnvapen. Israel har aldrig tyckt det är konstigt att kidnappa eller mörda andra ”fiender” på utländsk mark. Och att Israel aldrig tvekat över att skjuta ihjäl barn, kvinnor eller män oavsett om de håller slangbella eller olivkvist råder ingen tvekan om. Och ändå blir man överraskad över måndagens överfall på Ship To Gaza. Ändå förundras man över hur en på ytan demokratiskt styrd stat kan kidnappa såväl fartyg som passagerare efter att ha mördat andra. Man häpnar över det förakt för omvärlden som Israel än en gång visat.

Men inte ens detta faktum får Israels mest galna försvarsadvokater att besinna sig. MUFs ordförande Niklas Wykman är glad över att Ship To Gaza stoppades, Dick Erixon skriver att de stackars militärerna angreps när de ”gick ombord” och  KD-riksdagsledamoten Anneli Enochson påstår att de israeliska soldaterna försvarade sig när de ”attackerades” på båten. Att båtens passagerare rimligen borde ha rätt att -enligt internationell rätt – försvara sig med vad de vill när någon militärt anfaller deras båt (på internationellt vatten) är självklart oväsentligt för galningarna. Enligt tokhögern gäller rätten till självförsvar bara svenskar (om de inte gillar palestinier), israeler, amerikanska vita män och poliser som kallas öknamn eller blir fotograferade av tonåringar (oavsett nationalitet, så länge de inte är palestinier). Förlåt. Nu överdrev jag. Vare sig Wykman eller Enochson har försvarat poliser, de försvarade bara världens starkaste militärmakts rätt att försvara sig mot aktivister beväpnade med stenkulor och käppar.

Dessvärre blev tokhögern bara mer och mer galen. Svårt att rangordna de galna inläggen, men kristdemokraten Jonas Segersam slåss om förstaplatsen: ”Med paintball-gevär och en ambition att undvika våld fick gruppen soldater till slut ge upp när de sett en av sina kamrater kastad huvudstupa ner på däcket under och ta fram skarpa vapen för att försvara sig”, skriver kristdemokraten som alltså menar att världens starkaste militärmakt går till attack med färgploppar. Och folkpartisten Erik Svansbo ville väl inte vara sämre. Han hävdar att passagerarna på båtarna nog ville dö.

Ingen borde bli överraskad, men piratattacken mot Ship To Gaza är inte bara övervåld, lagbrott och förakt för humanitär hjälp. Det är ju sanslöst korkat också. För vad kan Israel rimligen tro att de tjänar på att skjuta ihjälp turkiska (och svenska?) medborgare på internationellt vatten? Kan någon israel tro att den attacken ska bidra till vare sig säkerhet, bra PR eller rimliga fredsavtal?

Världen har med rätta reagerat med kraft mot Israels brott mot internationell rätt, som i och med att attacken mot en turkiskt båt skedde på internationellt vatten rimligen måste anses ha begått en krigshandling mot Turkiet. I en annan värld borde detta lett till åtminstone tre saker: 1/att andra nationer skickar sina ”anti-pirat-styrkor” till Israels kust för att skydda båttrafiken i Medelhavet, 2/att NATOs medlemmar solidariskt attackerar Israel efter att landet angripit en NATO-medlem (Turkiet) och 3/att FN förklarar att en insatsstyrka ska rekryteras från medlemsländerna för att bevaka övergången till demokrati och respekt för internationell rätt i Israel.

Fast nu lever vi ju inte i en annan värld. I den här världen kommer USA stoppa alla tydliga FN-ställningstaganden mot Israel och israeliska brott mot internationell rätt leder inte till annat än att ovanligt många fingrar pekas. Det lär inte ens bli stopp för EUs orimliga handelsavtal med Israel. Det är – med andra ord – inte mycket som förändrats sedan mordet på Abu Jihad 1988.

Ett högt spel med höga insatser (om hetsande i Malmö)

Sedan en tid pågår en hat-, hets- (läs här eller  här till exempel) och hotkampanj mot kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu (som vanligt har Jan Guillou skrivit klokt om detta). Ilmar har, utan tvekan, sagt en hel del klumpiga kommentarer med anledning av hot och hat som drabbat malmöbor av judiskt ursprung. Men att Ilmar Reepalu hela tiden beklagat och tagit avstånd från hat och hot mot judar har det egentligen aldrig rått någon tvekan om.

Det var onödigt av Reepalu att, i intervjun med Skånska Dagbladet i januari, överhuvudtaget nämna att den judiska församlingen ordnade en proisraelisk demonstration mitt under Gaza-kriget, men om man är läskunnig ser man också att han omedelbart efteråt påpekar att han till och med önskat av muslimska företrädare att de ”tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten.” Och i intervjun säger han: ”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” Rätt tydligt, faktiskt. Men som alla vet är sanningen det första offret i alla krig. Och detta tycks vara ett krig, i alla fall om man ska döma av tonen i hetsandet mot Reepalu.

Men dessvärre finns även mänskliga offer i detta hetsande.

För det första drabbas många malmöbor av judiskt ursprung. Eftersom jag inte tror på kollektiv bestraffning, arvssynd eller att ”grupper” ska få lida för det individer gör så är det självklart orimligt att hetsa eller hata mot människor av judisk härkomst och det är lika orimligt att hålla enskilda malmöbor av judisk härkomst ansvariga för det staten Israel gör eller för att vissa judiska grupper (i januari 2009) uttalade stöd för Israels massaker i Gaza. Det finns ingen ursäkt för hat, hot eller hets. Malmöbor ska inte behöva fly sin stad, särskilt inte på grund av vilken religion de tillhör eller vem de är födda av.

För det andra så drabbas nu många muslimer. Lika orimligt som det är att hävda att religiös tillhörighet gör en ansvarig för statens Israels övervåld, lika orimligt är det att – som Göran Hägglund (kd) gjorde i söndags – beskylla ”muslimer” för hat, hets och hot mot judar. Göran Hägglund borde be om ursäkt, men det lär han aldrig göra eftersom han vet att han behöver fiska i väldigt brungrumliga vatten för att ha en chans att rädda sitt parti kvar i riksdagen i höst.

Och för det tredje så utsätts Ilmar Reepalu för en bisarr hat-, hets- och hotkampanj. Hoten kan endast de som uttalat dem ta ansvar för, men ansvaret för hetsandet och hatandet vilar på många fler. Många borgerliga tyckare och ledarskribenter bör ta sin del av ansvaret. Men, förutom Göran Hägglunds hets mot muslimer är nog faktiskt Svante Weyler värst, exempelvis i Godmorgon Världen, där han utan att tveka använder de mördade i förintelselägret Treblinka för att angripa Reepalu. Weyler tycks sätta en särskild ära i att förvanska och hitta på, och hans sätt att argumentera vore faktiskt skrattretande. Om det inte var på allvar.

Så här skrev Svante Weyler i Expressen om Reepalus slarviga uttalande om ”den israeliska lobbyn”: ”Ännu en antisemitisk tankefigur. Förr kallades det för ’den judiska sammansvärjningen’.” Det är en smart argumentationsteknik att lägga ord i andras mun och sedan argumentera mot det man själv påstår att den andra sagt (så här sa Reepalu egentligen ”som man kanske kallar den israeliska lobbyn” – han hänvisade alltså till vad andra kallar det vilket fortfarande är slarvigt, men inte riktigt samma sak som att anklaga ”den judiska sammansvärjningen”, som Weyler påstår). Weyler avfärdar de hot som riktats mot Reepalu och menar att det är orimligt att Reepalu pratar om dessa, ”Vill han säga att den som kritiserar honom är medansvarig för hoten?”, skriver Weyler. Och det är ju inte rimligt. Lika orimligt är det ju att påstå att den som kritiserar Israel är medansvarig för allt andra Israel-kritiker gör? Men vänta, det är ju just det som Weyler och andra gör…

Tyvärr är Weyler nog totalt medveten om sin bisarra argumentation. För det blir nämligen ännu mer bisarrt. Han avslutar med en klassisk argumentationsteknik som på bildekaler brukar låta ”Miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit”. Så här skriver Weyler: ”Hittills har jag inte sett någon tidning som på ledarplats har givit Reepalu sitt stöd, ändå reagerar han som om han blivit orättvist behandlad och gravt missförstådd. Kan verkligen alla andra ha fel samtidigt?”. Logiken är fantastisk: eftersom Weyler inte har uppfattat något stöd för Reepalu på (borgerliga) ledarsidor kan alltså Reepalu inte ha rätt. Lysande resonerat, Weyler.

Men Svante Weyler är ändå på sitt sätt ärligare än exempelvis Göran Hägglund. För medan Hägglund låtsas vara moraliskt indignerad för att få skäl att fiska i grumliga vatten samtidigt som han hetsar mot Ilmar Reepalu så är Weyler tydligare. Han bekräftar att det handlar om en kampanj. Och det är uppenbart att den beror på att man vill fälla en populär socialdemokrat, att det bara är ett led i kampen för att rädda Reinfeldts borgerliga regering. Kosta vad det kosta vill.

Och det kommer att kosta. Dels handlar det om det välkända problemet med att ”ropa varg” trots att det inte är en varg man ser (Röda Berget skriver klokt om detta här): Ilmar Reepalu är nämligen inte anti-semit och att påstå att han är det förringar betydelsen av ordet totalt. Och det är farligt: att bekämpa anti-semitismen är fortfarande en av de viktigaste uppgifterna för alla som vill verka för mänskliga rättigheter och värdighet.

Men framförallt handlar det om att konflikterna i Malmö kommer att öka (ännu mer), vilket kommer att drabba många malmöbor. Kanske kommer hatet och hoten mot Ilmar Reepalu också att förvärras, samtidigt som många kommer att bli rädda att överhuvudtaget uttala sig i denna typ av frågor. Det är ett högt spel, med höga insatser, som Israelkramarna spelar.

Och när det gäller ordet sionism, som Reepalu nog borde låtit bli att blanda in (för att slippa debatten), så är det uppenbart att Israelkramarna inte vill låtsas om dess betydelse. Sionismen handlar om att skapa en ”judisk stat” (inte en stat där judar får bo, utan en stat uteslutande för judar) i det som på den tiden hette Palestina. Tydligast om vad det handlade om var rörelsens ”skapare” Theodor Herzl som pratade om att ”ta ett land utan folk och ge till ett folk utan land”. Som de flesta vet fanns det dock redan människor som bodde i området. De flesta av dem fördrevs av den sionistiska rörelsen. Så att vara kritisk mot den sionistiska rörelsen är egentligen bara sunt, det handlar inte om vare sig rasism eller anti-semitism. Det finns gott om judar som är ”anti-sionister” eftersom de inte tror på att Israel ska upprättas på jorden (som en stat), inte heller dessa kritiker är anti-semiter… Läs gärna Göran Rosenbergs text om detta, som vanligt är han klok och han uttrycker kritiken mot sionismen mycket bättre än jag (och eftersom Rosenberg själv är av judisk härkomst misstänker jag att Israelkramarna inte kallar honom antisemit lika ofta).

Israel borde be om ursäkt (liksom svenska medier)

”En riktigt dålig artikel i Aftonbladet anklagade den israeliska armén för att ta mänskliga organ från mördade palestinier.” Så skrev NAs ledare den 21 augusti 2009. Man kan ju ha olika smak så det är ju inget att invända mot att en ledarredaktion skriver så om en artikel.

Det som dock är lite märkligt är att NA, liksom typ 99% av landets medier, försöker låtsas som om det regnar nu. För i december visade israelisk tv det som många misstänkt: mördade palestinier plundras på organ som sedan används. Mer eller mindre var det det som journalisten Donald Boström berättade om i en artikel i Aftonbladet sommaren 2009. Med en skillnad: Boström hävdade inte att det var på det sättet, han redovisade palestinska misstankar om att det var så.

Boströms artikel följdes av en orkan där Israel, medier och många andra hetsade mot journalisten. NAs ledarkommentar var en av de mer sansade. SvD, DN, Expressen och massor av andra tyckare rasade mot Aftonbladet som, enligt tyckarna, uppmuntrade anti-semitism och ”antijudiska yttringar”. Det ena ledde till det andra och till slut kom Sveriges ambassadör i Israel på den totalt intelligensbefriade idén att be om ursäkt för en artikel i landets största tidning.

Och sedan visade det sig alltså att de palestinska misstankarna stämde ganska väl. Och då blev det tyst. Jättetyst.

NA har tydligen haft en TT-notis om organstölder (åtminstone på webben) – fast inte om det israeliska avslöjandet. I övrigt var det lika tyst i NA som i de flesta andra medier (annat var det om ”Boström-affären”, den får man många sökträffar på). Jag hade inte upptäckt det om det inte varit för att Jan Guillou – än en gång – lyfter upp svenska mediers Israel-kramande: ”I detta konkret enkla men mycket brutala förhållande finns en tänkvärdhet som åtminstone berör mig starkt. Det är lagom vämjeligt att förbrytare i Israel har stulit organ från ”utomrättsligt avrättade” bland den ockuperade befolkningen. Men det är vanlig marknadsanpassad privat brottslighet. Så det är än mer vämjeligt att berättigad kritik för den saken skulle framkalla en våg av anklagelser för antisemitism bland våra ädelt känsliga liberaler.
Men ingen av dem ifrågasatte den konstanta tillförseln av unga färska lik. Som om den frågan var helt okontroversiell, som om det var ockupationsmakten Israels självklara rätt att upprätthålla permanenta mordkommandon för att likvidera misshagliga palestinier.
De liberala dumstrutarna är mycket selektiva i sitt humanitära engagemang.”